fredag 1 juli 2016

Knackelie - min nya passion


Äntligen har jag skaffat mig en bra lie. Har tittat runt på nätet i flera år. Först bara på jakt efter ett lätt och fint träorv i stället för det tunga och otympliga stålorv vi har. För många år sedan fanns också ett gammalt nätt blåmålat orv av trä, men det är försvann nog när vi hals över huvud flyttade från vårt förra lantställe.
För några veckor sedan dök det upp en inbjudan till liekurs på Facebookgruppen Lienätverket. Jag anmälde mig med förhoppningen att få köpa en bra lie. Det visade sig att LieMats lär ut hur man slår med och underhåller knackeliar.



Jag kom från kursen med ett helt kit. Österrikisk knackelie, ett danskt träorv, bryne med en praktisk plastslida man fäster på bältet, litet städ och en hammare. Jag fick lien grundknackad innan vi skildes åt på kursen. Nu har jag slagit gräsmatta, vildvuxen kulle och vägren hemma i Kungsängen, så nu var det dags att knacka lien på nytt. Jag var så ivrig att komma igång att slå här i Lakvik att jag inte hade tid att fixa en bra bänk för städet. Ett vedträ från ångloket fick duga som provisorium.

Här kommer lite bilder från liekursen. Alla som har en äng, eller vill göra en blomsteräng av något igenvuxet borde leta upp en liekurs! Även en gräsmatta kan slås med en sån här fantastisk rakbladsvass lie. Det är så meditativt och härligt att slå. Så förvånansvärt lätt. Jag minns min barndoms kämpande med ängen som tungt och jobbigt. Trots pappa Tårtas försök att visa trillade inte polletten ner förrän nu. Att hitta det mest avslappnade sättet och finna att det är det mest effektiva.






Till sist en liten filmsnutt.

2 kommentarer:

Mira sa...

Ljudet av den nyvässade lien som går genom gräset väcker starka barndomsminnen till liv. Far som går över ängen mad svängande, starka armar. Gräset som lägger sig i eleganta bågar bakom honom. Och doften. Doften.

Karin på FOX sa...

Jo Mira, så är det. Så väldigt trevligt att det finns entusiaster som för den gamla kunskapen vidare.